John Green. En fantastisk människa i många avseenden. Jag har avlagt dyrbar tid med näsan i nästan alla hans böcker och ja, jag har tyckt om dem. Nu, några veckor innan filmversionen har premiär i juni, var det dags att plöja igenom Paper Towns. 

 

 

Den här boken är otroligt John Green-ig - jag kan nästan känna hans närvaro i pappret. Han hemsöker mig som en kall andedräkt i nacken. Jag är inte säker på om det beror på att jag läste Paper Towns sist i raden av Green-böcker men det här känns som en tröttsam upprepning av hela hans författarskap. 

 

Handlingen går i princip ut på att en snäll, eftertänksam huvudkaraktär trånar efter en mystisk, spännande antagonist som gärna pratar i metaforer och tar med den snälle och eftertänksamme på ääÄävENtYYr. Den mystiska bruden är den här gången Margo Roth Spiegelman, huvudkaraktären Quentins life long love interest, som en natt dyker upp utanför hans fönster och tvingar med honom på detta ovan nämnda ääÄävENtYYr. 

 

Känner ni närvaron? Den kalla andedräkten? Upprepningen? Margo skulle kunna bytas ut mot Alaska Young (från Looking for Alaska) utan märkbar skillnad. Dessa två delar även ett par drag för mycket med Augustus Waters (The Fault in Our Stars). Green har sina standardkaraktärer som cirkulerar i sitt lilla standarduniversum av amerikansk high school-kultur och jag har vistats där i ett par hundra sidor för länge. 

 

Inga förhastade slutsatser, dock: det här är en bra bok. Faktiskt. Handlingen är skickligt uppbyggd med oförutsägbara ledtrådar och ett genomgående, härligt vänskapstema som jag älskar. Det finns absolut lösa trådar att spinna vidare på och den uppmanar till eftertanke. Livets vägval, att bara få vara sig själv, hur vi uppfattar andra människor... The John Green wisdom shines upon you. 

 

Hur som helst hade jag nog uppskattat den här historien mer om jag vore yngre, trots att jag är jämnårig med karaktärerna. (Det är ett dåligt betyg om det ges av någon som njuter av att läsa barnböcker på fritiden). Jag kan inte riktigt hitta trovärdigheten i den, trots att jag försöker. Konceptet är för enkelt för ett så pass komplicerat äventyrsuppdrag. Karaktärerna klaffar inte. Skämten är platta. Jag får inte ut så mycket av boken som jag skulle vilja - den har potential, men jag lyckas inte krama ur den. 

 

Kanske har jag missat något, tänker jag. Hoppat över några briljanta one-liners? Tolkat karaktärerna fel? Det är förstås möjligt. Men inte särskilt troligt. Den här klassiska Green-boken landar på totalt 2/5 poäng och lämnar mig misstänksam, men ändå lite hoppfull, inför filmversionen i sommar.