Jag är fascinerad.

 

Bea Uusma har skrivit någonting som skönlitteratur, trots att det inte är skönlitteratur. Jag vet inte hur, men hon har gjort det. Expeditionen är en omsorgsfullt berättad saga. Expeditionen är tre mäns livshistorier sammanflätade med Beas egen. Expeditionen är exakt fakta. Raka kolumner, decimaltal och temperaturer. Expeditionen är en självbiografi, trots att det inte är en självbiografi. Expeditionen är så mycket på en gång att jag inte riktigt vet var jag ska börja. 

 

Låt oss kalla det en hybrid. Det är 1) en faktabok om Andréexpeditionen, 2) en reseberättelse om Andréexpeditionen, 3) en reseberättelse som är Beas egen, 4) en dokumentsamling, 5) ett gediget stycke historisk forskning. Och säkerligen mer än så. 

 

Grejen är: jag är inte speciellt intresserad av Andréexpeditionen. Hade jag varit det, finns det bland annat en Wikipedia-sida att tillgå. Det finns andra böcker att läsa. Jag vill inte läsa dem. Men jävlar, vad intresserad jag var av den här boken. Som ger mig samma historia. Samma fakta.

 

På tal om fakta - Uusma håller sig till dem. Väldigt, väldigt noga. Ner på minsta lilla detaljnivå. Ni vet, klädmaterial på underbyxor-detaljnivå. Ibland blir det lite väl mycket detaljer - kolumn efter kolumn efter kolumn med scheman över frukostintag och diarréanfall, till exempel - men det fungerar. Det engarerar mig. Jag vet inte hur, eller varför, men jag är intresserad av hur mycket expeditionsmedlemmarna bajsar. 

 

Kanske har Uusma en magisk formel för hur historia skall presenteras för att väcka maximal upptäckarglädje och trollbundenhet hos en läsare. Det är otroligt få historieskrivare som klarar det *tittar snett på min gamla 2,6 kg tunga skolbok i historia*. Det är häftigt. Det är livet när det är som bäst och värst. Det är Bea och Arktis och underklädesmaterial och så är det jag. Jag blir inbjuden. Jag får följa med på resan och jag rekommenderar alla som ännu inte upptäckt Bea Uusma att göra det också.